Om att välja sina strider

Politik handlar om att vilja, och förhoppningen och målet är ju sedan att kunna förverkliga sin viljeinriktning. Vi vill ju inte dock alla samma sak. Och det vore väl konstigt om vi alla ville samma saker, i allt, hela tiden. Det hör till politikens natur att det skapas konfliktyta. Det är konstruktivt att se saker från olika perspektiv, utbyta åsikter och pröva argument mot varandra. Men jag tycker också det gäller också att acceptera vilka frågor som man kan komma vidare med, och vilka man bör släppa. Om man vill kan man ju i princip skapa en konflikt av allting. Frågan är dock hur framgångsrikt det är att strida om allt, från det stora till det lilla. Och i ett offentligt sammanhang, hur ansvarsfullt?


Jag tror desvärre att många som inte är partipolitiskt aktiva, har en relativt trist bild av hur politiker beter sig mot varandra, vad debatten handlar om. Alltför ofta känns nivån inte konstruktiv. Det landar på pajkastningsnivån. Det skulle kännas bra om så många politiker som möjligt bar med sig den bilden och gjorde allt för att inte spä på den bilden. Det kanske inte alltid är värt att kasta paj, även fast man får en kastat emot en. Det kanske är bättre att ducka, och istället ta de striden i de "riktiga" frågorna.

En annan fråga som är intressant i det interna politiska arbetet är hur man ska lära sig att läsa av vilka strider som får dig att få igenom den politik som du står för. Var, när och hur ska du strida. När ska du stå obeveklig vid din fråga? När ska du snarare omformulera. Det är inte alltid tydligt vilken väg som är mest effektiv. Ibland lyckas du, ibland får du tänka om. Svåra avvägningar, ibland taktik, ibland intuition eller slump som blir avgörande.

En taktik från eventuella motståndare är ju helt sonika att förstöra, dvs genom att alltid försöka strida, om allt, och verkligen leta konflikt. Det är lite som barn, du ser en leksak som du också vill ha. Vad gör du? Du förstör den, eftersom du själv ändå inte kommer få den. Klart provocerande men lätt att genomskåda. Jag menar har du inget eget att komma med, och inte kan vara stor nog att erkänna, och faktist ta ansvar, försöker du gömma dig och leda bort uppmärksamheten genom att förstöra.

Det är en konst. Att välja sina strider, och genomskåda andras.