Meningslösheten i att vara mot "Earth hour"

I lördagskväll mellan 20.30 och 21.30 beräknas ca 500 000 svenskar ha deltagit i earth hour. En global manifestation mot klimatkrisen. Genom att släcka ner har man visat sitt stöd och manat till eftertänksamhet för hur vi förbrukar vår jords icke-förnybara resurser. Som med alla andra viktiga frågor i vårt samhälle krävs såväl manifestationer, debatter, åtgärder, politisk kraftsamling för att vi ska komma tillrätta med klimatkrisen.

Men så ändå kommer dessa trista kommentarer kring att: behövs verkligen earth hour, varför släcka ner? vad är det vi visar med det? är det inte att förringa problemet. Detta fick jag dels ta del av en debatt på P1 där en moderattant i Stockholm stad hade varit med och beslutat att Stockholm minsan inte skulle släcka ner. Sen läste jag även Alexander Voronovs pinsamma krönika i Eskilstuna Kuriren där även han ifrågasatte earth hour och menade att vi istället borde tänka på hans farmor i Uganda som inte har elektricitet överhuvudtaget.

Tröttsamt och ogenomtänkt. Det är så självklart så det känns pinsamt att bemöta. SJÄLVKLART kan man inte nöja sig med att släcka ner en gång per år och tro att vi har kommit åt klimatkrisen. Självklart räcker det inte bara med manifestation. MEN JO det fyller en viktig funktion, tillsammans, med det andra i paketet: dvs. åtgärder, politiskt stöd, debatt, livsstilsförändringar m.m.. Allt hänger ihop.

När man släcker ner en timme får man möjlighet att prata med varandra om hur vi egentligen lever, kanske man hinner få sig några tankeställare om man tar tillfället i akt.

Självklart handlar inte manifestationen att förringa elektricitetens betydelse för våra hushåll. Självklart kan man vara medveten om att det finns de som inte ens har denna välfärd. Självklart går det att manifestera genom att släcka ner och samtidigt tänka på hur felfördelat jordens tillgångar är. Det finns ingen motsättning i det.

Vem är mot Rosa bandet? Vem är mot earth hour?

-Mer earth hour, mer manifestation, mer åtgärder, mer debatt. Men snälla vi kan väl i varje fall debattera om klimatkrisen i sig, inte earth hours väl eller ve?

Apropå höga löner och bonusar

Vilket fikarum har inte avhandlat ämnet kring bonusar och höga löner den senaste tiden?

Frågan aktualiseras genom finanskrisen vi befinner oss i. Det sticker i ögonen när så många blir av med sina jobb att vissa personer fortsätter leva på en månadsinkomst som ibland kan närma sig en årsinkomst för somliga andra.

Så här tycker jag:

Vi bör helt och hållet slopa bonussystem. Ev. att man ska kunna få en prestationsbaserad avkastning när det går bra för ett företag, det ska ju då även komma all personal till del i. Inga multumbelopp till chefer, alla ska i sånt fall belönas!

Både näringsliv och offentlig sektor bör se över hur höga löner egentligen är rimligt att ha. Det blir en ond cirkel med höga löner där människor anpassar sin livsstil till den lön man får. Ju högre lön destor mer verklighetsfrämmande livsstil, samt avståndet från "vanliga människor" ökar. Genom höga löner ställs även orimliga krav på prestation och närvaro. Jag tror vi alla mår bättre av mer tid för familj, vänner och att ta hand om sig själv. Det gör också att man gör bra ifrån sig på jobbet. Mer livskvalitet och möten mellan olika samhällsgrupper så att vi inte skapar dessa avgrundslika avstånd mellan olika grupper i samhället. Det mår ingen bra av.

Om vi sänker de högsta chefslönerna kan vi också kosta på oss att höja löner i yrken som har orimligt låga löner, tex. förskolelärare, undersköterskor mf.l. Vi bör jämna ut lönerna.

Ovanstående är lättare sagt än gjort. Vem tar initativet? Vi är alla en del i det här, det räcker inte med att EN kommun eller ETT landsting sänker sina chefers löner, eller ett företag. Och det är detta som blir en ond cirkel. Men diskussionen pågår och förhoppningsvis leder det till förändring?!

På jakt efter jämställdheten

Förra söndagen var det återigen internationella kvinnodagen. En viktig dag för att uppmärksama kvinnans situation i världen. En fråga som kan och bör uppmärksammas varje dag egentligen.

För hur står det egentligen till med jämställdheten idag?- Ja, det beror nog på vad man jämför med, om man ser historiskt, och vilka ideal man vill leva upp till.

I det perspektiv jag ser det, finns det så oerhört mycket att göra.

Till att börja med globalt: Kamp mot ojämställda förhållanden där män redan innan födseln värderas högre än kvinnor, politiska och traditioner som förtrycker kvinnor och förpassar dem till liv i hemmet. Samtidigt finns positiva exempel där kvinnan har en uttalad viktig roll i samhällsbyggandet och får ansvar över ekonomi och det lokala samhällets utveckling. Det finns både goda och dåliga globala exempel, men det är tydligt att det finns mycket orättvisa att bekämpa på strukturell nivå globalt sett.

Och här i Sverige, hur ser det ut? Vi har föräldraförsäking, vi har barnomsorg, vi har utbildning för alla, vi har en hel del inbyggda funktioner i vårt samhällssystem som har underlättat för kvinnor att arbeta sig upp på en jämställd plattform. Men, det är inte tillräckligt och systemen är inte fullt ut jämställda (tex. föräldraförsäkringen). Det finns fortfarande inbyggda problem kvar.

Det finns överlag en ganska trist sexistisk bild av kvinnan som lever kvar i form av reklam, i media m.m. i tråkiga skämt på arbetsplatsen. Fortfarande tar pojkar mer plats än flickor/ ges mer utrymme, fortfarande är inte lika lön för lika arbete alltid en självklarhet. Fortfarande säger fler unga tjejer upp sig från politiska förtroendeuppdrag i högre grad än män. Och i undersökningar har det visat sig att de unga kvinnorna inte tycker det var meningsfullt samt att de inte gillade politikens villkor.

Men vad gör vi åt problemen då? Är det inte dags att då se över politikens villkor, problematisera kring varför pojkar ges mer utrymme och släppa loss lite nya ideér? Alltför ofta tycker jag vi fastnar i att beskriva problemen, och brister i att hitta lösningarna. Jag tar också på mig ansvaret för detta, vi måste alla försöka synliggöra och öppna för lösningarna. Eftersom det inte är helt lätt, tror jag just vi alltför ofta just fastnar i att konstatera problemet (i bästa fall) och med ett uppgivet- ja det är inte lätt...det tar tid att hitta lösningarna, och det går inte att göra själv framför en datorskärm, reflekterandes på en blogg...det behövs mer samtal kring frågan, mer utrymme, mer möjlighet att hitta lösningarna tillsammans...frågan är för dåligt prioriterad!

Mitt bidrag i min hemkommun har varit genom en motion om hur man ska underlätta för småbarnsföräldrar att fortsätta att vara förtroendevalda. Det ska bli intressant att se vad det blir för respons.

För egen del fick jämställdheten en ny dimension i samband med föräldraskapet. En ny dimension på så sätt att man märkte hur mycket gamla förlegade attityder som fortfarande lever kvar i samhället på hur man ska organisera sig i familjelivet. De outtalade och ibland uttalade kraven på dig som mamma, och de icke-befintliga på pappan. Hur allting utgår från att mamman alltid ska finnas där, och kors i taket om det istället är pappan som får ta plats. Samtidigt har jag märkt att man själv också får tampas med sina egna ideal och krav. MAMMASKULDEN: att ibland prioritera sig själv framför sitt barn, ojojojoj, det är inte lätt att tampas med. och hur ska jag både kunna vara mamma och få utvecklas i mitt arbete, går det fastän jag inte längre kan jobba 150% som tidigare? Det medför en fråga om vilka krav vi egentligen ställer på oss själva i arbetslivet, är det mänskliga krav? Och de som har ett liv där andra är inblandade vid sidan av jobbet, har de möjlighet att också de utvecklas?

En viktig hjälp för mig på vägen har varit att läsa om andra i samma situation. Under mammaledigheten läste jag BITTERFITTAN och nu tänkte jag läsa SKRIET FRÅN KÄRNFAMILJEN. Min förhoppning är att den tredje boken jag läser heter:
NU FÅR DET VARA NOG! Om en pappas kamp för jämställdhet av en man. Kan någon vettig man skriva den åt mig!

Kampen fortsätter, jag hoppas fler män tar till sig det som deras kamp också!